Ska bli skjutsad till Lilla Gatan (http://www.lillagatanstatuering.com/) av mamma om två timmar. Ska äntligen byta ut ringen i läppen mot en lite mindre (en 2 mm mindre tror jag ^^). Blir skönt att få i den igen så det ser normalt ut. Sen så slipper jag ju bli blöt i regnet eftersom att jag får skjuts också.
Borde bli sommar nu!!! Orkar verkligen inte mer regn
Filed under: I want, The weekend, Uncategorized, Vardagsbestyr, Veckans babe
Tror jag kan ha bestämt mig:
En labret istället för ring i läppen
Sen en stavlabret som en liten spets i hakan
Sen den vanliga staven i ögonbrynet som ska göras om snart.
Fast jag vet inte. Alltid svårt att bestämma sig ^^
Jag trodde att allt var bra.. Men jag har återhämtat mig från chocken, tror jag. Börjar se klart. Inse att jag inte längre får kalla dig för ”min”. Eller jag vet inte, hela min värld är så overklig och grå. Jag ser inga konturer och jag har inget att hålla fast i. Min värld har raserats, för du var mitt allt och min värld, det enda jag brydde mig om. Jag behöver gråta. Jag behöver en kram och någon som håller om mig och stryker mig över håret och säger att allting ska bli bra igen. Lite tröst. Jag behöver någon som säger (kanske skriker) det till mig, verkligen pressar in det i mitt huvud. För det är inte alls så som det känns – att allt ska bli bra igen alltså. Och jag måste få säga emot: Nej det kommer aldrig bli bra igen! Och då ska den andra personen säga: Jo det kommer det visst det. Samtidigt som den för stunden för mig att tro på det. I alla fall lite.
Men det finns ingen här som kan krama mig lugnt och säga dom där orden som jag så gärna vill höra och försöka tro på. Och det är kallt i mitt rum. Jag fryser fast jag sitter med kläder på. Det finns ingen här och jag klarar mig inte själv, så jag får bara gråta istället. Tills jag blir uttorkad och matt. Och faller till sömns. Djup sömn, som är det enda som kan ta mig härifrån. För stunden slippa tänka. På allt.
Varför ska man över huvudtaget leva? Livet innebär bara lidande och svek. Den enda man egentligen kan lita på är sig själv, och inte ens det ibland. Och vi är kugghjulen i kapitalisternas styre, deras människofabrik. Vi är spelpjäserna i någons onda spel. Någon leker med oss små patetiska människor för att se hur länge vi orkar leva. För att se oss ge upp. Ge mig någonting som tar mig härifrån. Snälla du?
Psychedelic sweetie 